Känns inte rätt

Nix filipix, denna blogg kändes inte heller rätt. Jag får klura vidare på något annat som orkar hålla mitt intresse uppe längre än ett par veckor innan det bara känns som en belastning. Har något på gång, återkommer ;)

Lite morr i sovrummet

Nu kommer det något pinsamt, som jag i ett dygn funderat på om jag borde berätta eller inte. Jag kom fram till inte. Men sedan kom jag fram till "Vad fan."

Det handlar om mig, och Torsten. I sovrummet. Och det är lite privat.

Torsten är min katt dock, tro inget annat.

Vårt sovrum är placerat i hörnet av huset, mot skogen. Så det är full insyn om man står på ängen och i skogsbrynet, rätt in i vårt upplysta sovrum. Som tur är har vi bara fyrbenta grannar åt det hållet. Ändå är jag lite nojig. Jag brukar tända lampan snabbt för att se så att sängen är okej, utan leksaker och döda bytesdjur. Sedan släcker jag och hoppar ner i sängen med ett skutt, utifall. Utifall att det står en jägare i skogsbrynet, eller utifall att någon går ute på ängen med sin hund.

Så även i går kväll. Tänder snabbt, ser Torsten, svart, i sängen. Släcker snabbt och skuttar ner i sängen. Borrar in ansiktet i Torsten och hittar utrymmet mellan haka och bröstkorg. Morrar som ett djur och låtsas attackera, borrar in ansiktet i pälsen.

Men något är fel. Torsten stelnar till. Klappar katten och inser att... jag ligger i fel ände. Utrymmet mellan hakan och bröstkorgen var inte just det. Det var utrymmet mellan svansen och.... ja...

Maken fick sig ett tjutande gott kvällsskratt. Torsten pep besvärat iväg från sovrummet och jag fick ingen godnattpuss. Vare sig av maken eller Torsten.

Chili och honung är inte fel på en lördagkväll

Häromdagen var en vän här på besök. Hon pratade med min lilla snoriga pojke som har skavsår under näsan och informerade honom om att honung är en bra grej mot sår. Det är som naturens antibiotika ungefär. Vi testade smörja honom även om han ansåg oss vara mer än lovligt galna. Det hjälpte faktiskt!

I dag stod jag och lagade mat. Tomatsoppa med chili blev det. Bara det att chili och jag kommer inte alltid så himla bra överens. Oavsett hur mycket jag tvättar händerna och hur försiktig jag är så lyckas jag ständigt få chili i ansiktet. Så även idag. Runt hela näsan och ut över kinden och runt ögonen bräääääände det av chili. Jag sköljde ansiktet med vatten men inget hjälpte, inte ens tvål.

Panikslaget mindes jag hennes ord, tog flaskan med flytande honung och tryckte ut en rejäl klick i handen. Smörjde sedan intensivt in det i hela ansiktet.

Jag vet inte om det hjälpte så mycket. Kladdigt värre blev det också. Men jag luktar väldigt gott i alla fall.

Hemtenta i morgon

I morgon är det dags för det som hela klassen fasar för, hemtenta. Jag har tagit det rätt lugnt. Har inga böcker eftersom jag lånar allt, men var tvungen att lämna tillbaka dem för ett par veckor sedan. Man kan ju alltid låna om när det är dags.

Kollade för säkerhets skull för en vecka sedan hur det såg ut med böckerna, och det var lugnt, alla exemplar, två av varje var inne. Såklart. Finns väl ingen som behöver sådana böcker här liksom...

Fram till i går, när jag äntligen pallrade mig iväg. En bok fanns inne. De två andra var utlånade till samtliga exemplar. Den som fanns inne är den jag minst av allt behöver.

Och i morgon får vi frågorna på morgonen och tentan ska vara inne på eftermiddagen. Böckerna finns bara på beställning. Nu känner jag mig lite stressad. Jag får försöka lita till mitt goda minne helt enkelt. :/

Om man vill ha kunder...

Om man jobbar som korrekturläsare och vill annonsera efter kunder - så är det ett bra drag att inte stava professionell fel.

Bara så ni vet...

När man överskattar de små

Min lilla Martin har legat förkyld hela helgen och halva förra veckan. I går hade han 40 grader feber och låg i soffan och ville bara vara nära. Vi låg och kramades ett par timmar, läste sagor och bara vilade. Vid ett skede pillade han på min ring och vi pratade lite om äktenskap och varför man gifter sig.

”Ska du gifta dig när du blir stor?” frågade jag.
”Nej …”
”Ska du inte? Tänker du bo alldeles ensam du när du blir stor om du inte ska gifta dig och inte ha barn heller?” (han har tidigare sagt att han inte vill ha barn, kom ihåg att han bara är fyra år. :))

Tyst ... Länge … ända tills jag insåg att jag sagt något fel.

”Martin…?”
Då kommer en liten röst, full av sorg och tårar och hulkar till svar.
”Jag vill ju bo här med er …!”
”Ja det är klart att du får om du vill.”
Och ett litet andetag så fullt av krossat hjärta som det kan bli.
”Jag trodde att jag inte fick det när du sa så där.”

Överskatta inte åldern på de små, deras världsbild ser inte ut som vår. För mig vill inte en pojke bo hemma hela sitt vuxna liv, men för Martin är det fortfarande så det är. Stackars liten plutt. Dum mamma.

När man pratar förbi varandra

Det är ljuvligt att lyssna på de små ibland och på det monologiska och manipulativa och obrydda sätt de konverserar.

Viggo (5): "Varför går du omkring sådär Martin?"
Martin (4): "Jag bara går omkring"
"Tänker du på något?"
"Nä, jag bara går omkring."
"Men så där går man omkring om man tänker."
"Jag tänker på när du ska dö."
"Du kanske tänker på vad vi ska leka?"
"Ja."

Sedan började de bygga pärlplattor. Bara så där.

Flirtar med fröken

Åkte förbi skolgården i går, som vanligt på väg hem från dagis. Såg ett par ungar, en liten och en större ligga i en stor snöhög precis bredvid vägen. De tittade intensivt på bilen när den körde förbi, ni vet, sådär som man gör på landet.

Jag reagerade på samma sätt som jag alltid gör när barn tittar intensivt på mig - jag lyfte handen och vinkade. Med den där "hej små gullisar, vågar ni vinka tillbaka?"-vinkningen.

Den ena vågade i alla fall. Han med mustasch. Som såg ut att vara 10 från början.

Fan också. :)

Fattiga riddare eller ärtsoppa

Vad tror ni våra barn hellre vill äta?

Om ni var tvungna att satsa pengar då?

Ärtsoppa förstås. Dagens ungdom...

Dikeskörning och frustrationer

Bilden är inte tagen hemma hos oss, men den kunde lika gärna ha varit det...

Kom hem från dagis, allt som vanligt. Tog sats för att komma uppför hala backen och fick stanna precis innan jag svängde in på uppfarten. För där stod en annan bil. En paketbil! En plåtslagarbil!

Vi har inte ringt efter några plåtslagare. Suspekt tittade jag upp på taket, men ingen där. Insåg att de gör ett jobb åt någon granne och nyttjar min uppfart som parkering så länge.

Chansen att ta sig vidare upp var redan borta eftersom jag stannat i backen, så det var neråt som gällde. Vitt i backspegeln, vitt i båda sidospeglarna. De höga vallarna gjorde så att jag inte kunde öppna dörren för att titta. Fick backa i blindo, nerför backe, smal väg, skarp kurva.

Ni vet ibland, när man tänker "Det kan gå".

Det gör aldrig det. Aldrig.

Inte heller nu. Så jag fastnade med bakhjulet i en av snövallarna och kom inte loss. Stegade uppför backen arg som ett bi för att hitta de skyldiga plåtslagarna. Tittade upp på grannarnas gårdar och där, på ett tak, där stod de!

En utskällning rann ut ur min mun och den avslutades med "Nu får ni fanemej pallra er ner och gräva loss min bil för annars kommer varken jag eller ni härifrån idag!"

Två molokna hantverkare kom ner och hjälpte till. Jag sa att en av dem får ratta och jag puttar. Jag puttar bättre än jag backar, sa jag.

"Ja det får vi verkligen hoppas." fick jag som svar.

Men tur i oturen så när vi fått loss bilen så körde hantverkaren fast igen, för det var .... svårt att backa. Tihiiii ;)

Loss kom jag och sedan blev vi sams igen. Men jag tror de kommer undvika att ställa bilen på den galna kärringens parkering igen.