Min lilla Martin har legat förkyld hela helgen och halva förra veckan. I går hade han 40 grader feber och låg i soffan och ville bara vara nära. Vi låg och kramades ett par timmar, läste sagor och bara vilade. Vid ett skede pillade han på min ring och vi pratade lite om äktenskap och varför man gifter sig.
”Ska du gifta dig när du blir stor?” frågade jag.
”Nej …”
”Ska du inte? Tänker du bo alldeles ensam du när du blir stor om du inte ska gifta dig och inte ha barn heller?” (han har tidigare sagt att han inte vill ha barn, kom ihåg att han bara är fyra år. :))
Tyst ... Länge … ända tills jag insåg att jag sagt något fel.
”Martin…?”
Då kommer en liten röst, full av sorg och tårar och hulkar till svar.
”Jag vill ju bo här med er …!”
”Ja det är klart att du får om du vill.”
Och ett litet andetag så fullt av krossat hjärta som det kan bli.
”Jag trodde att jag inte fick det när du sa så där.”
Överskatta inte åldern på de små, deras världsbild ser inte ut som vår. För mig vill inte en pojke bo hemma hela sitt vuxna liv, men för Martin är det fortfarande så det är. Stackars liten plutt. Dum mamma.
